Vänner öppnar nya rum

Sköna som ingådda skor

2011-09-01T19:44:00.000+03:00

Det är vänner som man kan träffa efter ett år, efter flera år eller till och med efter 30 år och ändå kunna ta upp tråden. Kliva in i skorna som känns igen. Som man tidigare stigit i. Och med en skrattvirvel känna igen sättet och egenheterna den personen har. Igenkännandets skratt. Man går som i ingådda skor - nästan som på moln...Varför har just jag begåvats med sådana vänner? Ingen som vet... Men de är sköna!

Efter ett sådant möte badar själen i en varm tjärn av mjuk glädje. Rentav kärlek. Och rynkorna har djupnat - skrattrynkorna :)

Ofattbat! Om Glädje men mest om Sorg.

2011-05-20T20:56:00.003+03:00

I blomman av sin ungdom. Knoppande kvinna. Livet utslocknat.

"Khalil Gibran: Om glädje och sorg

Sedan sa en kvinna till honom:. "Tala till oss om Glädje och Sorg."
Och han svarade:
Er glädje är er sorg utan mask.
Samma källa, från vilken ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.
Och hur kan det vara annorlunda?
Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.
Är inte den bägare, som innehåller ert vin, just den bägare som brändes i krukmakarens ugn?
Är inte den luta, som lugnar er ande, samma stycke trä som urholkades med knivar?
Då ni är lyckliga, skåda djupt in i era hjärtan och ni ska finna att endast det, som berett er sorg, nu ger er glädje.
Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta, och ni ska se att ni i verkligheten gråter över det, som en gång skänkte er glädje.
Några av er säger: "Glädjen är större än sorgen", och andra säger: "Nej, sorgen är större."
Men jag säger er, att de är oskiljaktiga.
Tillsammans kommer de, och när den ene sitter ensam med er vid bordet, kom då ihåg, att den andre sover
i er säng.
I sanning, ni är som en våg mellan er sorg och er glädje. Endast då vågskålarna är tomma, är ni stilla och i jämvikt. När Skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver, måste er glädje eller er sorg, antingen stiga eller falla."

Jag hoppas att Annasarahs familj och vänner åter ska få sina skålar fyllda av glädje. Och de kommer rymma mycket så bottenlös som sorgen just nu är.

Vila i frid Annasarah, 15 år!

Sol ute?

2011-03-17T20:26:00.005+02:00

Ibland kommer längtan efter solsken över mig. Jag vill ha en varm sol! Inte isande vintersol. Bara en sådan sol som vänligt värmer dagen. Så att man under blå timmen kan vandra antingen barfota på en sandstrand hand i hand med en vän eller gå en promenad i en park eller någon annanstans - utan att frysa! Jag avskyr den där känslan av att axelmusklerna drar ihop sig och huden knottrar sig.

Vi gjorde en tripp till en plats som borde ha sol. Visst fick vi det, men också vind, åska, regn, kornsnö(!), havsbris, palmsus, blomdoft, ja egentligen hela skalan av väder. Inget extrem väder ändå. Det var skönt en vecka. Men jag saknade ändå den där vänliga solen... Bara en kväll var riktigt skön.

Det bästa med solen är den sköna skuggan den skapar, var det någon som sa.

Bilden gläder en trädkramare som jag. Det är en magnifik gammal herre som ståtar i Botaniska trädgården.

Support

2010-10-20T18:31:00.003+03:00

Ett litet "hum" eller ett höjt ögonbryn kan omintetgöra de finaste planer. Undrar hur många storverk som blivit förstörda på det sättet? Det värsta är att det är de närmaste vännerna som kan åstadkomma förödelsen. Inte bryr man sig om vad någon okänd tycker och tänker om ens tankar. Men den som står en nära har stor makt över ens tankar och drömmar.

Däremot kan och vågar jag mycket då en vän står vid min sida och ger support. Stöder.

...det finns ingen lycka som går upp mot glädjen att finna ett hjärta
som förstår. Citat: Victor Robinson

Tomma rum?

2010-09-01T16:30:00.003+03:00

Min svärmor har tagit avsked från jordelivet. Först kändes det mycket tomt i de rum som är hennes inom mig. Ekande tomt. Men efter några dagar upptäckte jag att de började fyllas av henne igen. Men nu i formen av minnen och anekdoter. Det är nog så att om en människa skapat ett rum i en annan så kan de rummen varken försvinna eller tömmas - bara omvandlas på innehåll.

Även verkningarna av ens liv finns kvar. Patriark Pavle uttryckte det så här:
”När en människa föds, gläder sig hela världen, bara hon själv gråter. Men hon behöver leva så att, när hon dör, hela världen gråter, medan hon själv gläder sig”

Farväl Märta. På återseende!

Apelsiner och berg

2010-03-27T11:16:00.004+02:00

Det kändes fint att gå genom terassodlingar av apelsin och oliv. Någonstans mellan himmel och hav. Tidlöst. Vissa odlingar har funnits kanske 1000 år. Tänker att det gått åt mycken möda och svett för att få till det.
Just då ansade man de knotiga olivträden. Grenarna brändes och röken ringlade sig över bergssluttningarna. Nu användes motorsågar men resultatet var det samma.

Apelsinerna var/är ändå mina favoriter. Glädje. Återseendets glädje. Gula och soliga. Man blir glad att se sådant.

Vardagens stress försvann och jag kände att jag verkligen levde inte bara existerade. Att det finns rum för den lilla människan både i världsalltet och i hjärtats rum...

Vitt, är det vitsen?

2010-02-23T11:28:00.002+02:00

Nu har alla vinterälskare fått århundradets vinter. Hoppas alla ni är nöjda.
Mina afrikanska celler har frusit till is och jag undrar om de överlevt. Det måste de ha gjort för längtan efter sol och värme växer sig allt starkare. Zoombie-fasen lär väl pågå ända fram tills häggen blommar.
Drömde om min barndoms by. Hur jag springer på tunna ben längs stigen mot min kompis' hydda. Det är varmt och valsfågeln hörs... Vaknar och undrar varför jag inte bara bryter upp från kalla Norden och drar söderut. Men det är bara en tanke tyvärr. 'Tanken är en av luftens fåglar, och i en bur av ord kan den nog fälla ut vingarna men icke flyga'. (Khalil Gibran)

Kanske alla tankar begravts i den vita snön?

Jul...

2009-12-25T20:38:00.003+02:00

Mmm... jul tänker jag nu när julafton är över. Jag tänkte aldrig på hur jobbigt det var för mamma då julen kom. Nu vet jag bättre. Allt SKA vara färdigt, finnas, vara framdukat då firandet börjar. Det är faktiskt ett jobb bakom allt.
Nu har jag visserligen prutat mycket på vad som ska göras, gjort det enklare för mig. Sen har jag ju vuxna barn, så om de är hemma får de finna sig i att rycka in nu och då. Men ändå finns det en press på att allt ska funka... Lite lessen blir man då förvånade ögonbryn höjs då jag säger att jag inte hinner åka omkring med paket och blommor. Det överlåter jag åt dem tycker att de hinner. Lite synd att orsaken till varför vi firar så ofta kommer i skymundan...

För två år sedan firade jag och mina systrar en mycket avstressande jul (kanske inte storsyrran tycker det). Långt borta från supermarkets och tingeltangel. I mitt barndomsland Tanzania i ljusaste Afrika. Har aldrig förstått då folk pratar om mörkaste Afrika. Vad är det här då? I Norden??? Mörkaste Norden borde det heta. Men det var den mest avstressade julen jag varit med om att fira i mitt vuxna liv! En grön jul med ett stilla regn... Mmm...

Nu hoppas jag att mina vänner kunnat fira en lugn Jul. Och att ingen behövt känna sig ensam...

Lunka på...

2009-10-25T20:37:00.002+02:00

... Vi har långan väg att gå.

Hösten gör mig konstig. Jag saktar in och faller i en lunk. Vakna, jobb, hemsysslor, sova. Och väldigt lite händer som ruckar på rutinen. Men det är ett sätt att ta sig genom den mörka tiden. Längst där inne finns hoppet om en ljusare tid, en förändring, något nytt. Kanske det är mera en längtan men ändå...

En annan lång väg är den att lära sig hur andra tänker. Särskilt de man umgås med varje dag. Jag kan aldrig ta för givet att jag nu känner en person till fullo. Plötsligt kan en ny sida visa sig som jag kan bli totalt överraskad av. Ibland förvånande. Ibland sårande. Ibland positivt överraskande. Som att komma in i ett nytt rum man inte visste fanns där.

Eller kanske som att lägga ut nät...:

Tiden...

2009-09-25T18:29:00.002+03:00

Att få perspektiv på tillvaron kräver att en viss tid har gått...

Ge mig tålamod! Nu!

Hoppas också klokheten infinner sig med tiden. Och insikten i hur människan fungerar.

Det gör ont att stänga rum.

Africa...

2009-09-08T19:20:00.002+03:00

Man har hittat många urgamla ben på den stora kontinenten Afrika. Det anses vara vårt urhem.
Mitt urhem ligger också där. På riktigt. Det var där jag för första gången såg dagens ljus. Ja, egentligen var det natt när jag föddes, lite över ett...

Den afrikanska natthimlen är inte fy skam. Där är stjärnorna så nära att man tycker man kan röra vid dom. Och om det därtill är en sådan natt då lysflugorna cirklar runt med sina små signaleldar så tror man att man flyger i rymden. Stjärnor överallt!

Stjärnor ja... För två veckoslut sedan träffade jag ca 50 av mina svenskafrikanska skolkompisar. Vänner är som stjärnor. Det som skymmer är att tiden tog slut alldeles för snabbt. Farväl är fortfarande ett jobbigt ord! Och vissa vänner kanske jag inte ser eller har kontakt med mera...

Men Afrika och då särskilt Tanzania finns alltid i våra hjärtan! Den största gemensamma nämnaren.

Kolla in en häftig version av Totos 'Africa'.

Tomt!

2009-08-17T20:53:00.002+03:00

Ibland saknar jag mina vänner så att det gör ont! Rummen ekar tomt inuti.
Allt blir tomt och trist. Jag avskyr avsked. Du vet, känslan av att vilja hålla kvar den andre för att man vet att nu ser och hör man inte av varandra på oändligt länge...

Khalil Gibran säger visserligen om vänskap att: "Då du skiljs från din vän, sörjer du inte; ty det, som du älskar mest hos honom, blir kanske klarare i hans frånvaro, liksom berget från slätten ter sig klarare för den som skall bestiga det." Men det är inte alltid så...

Hoppas dysterheten inte håller i sig. Senast om ca två veckor borde det vända - då träffar jag 50 vänner från mina tidigaste år...

Fina gamla rum

2009-07-31T19:47:00.002+03:00

Oj vad många fina gamla rum jag besökt de senaste dagarna! Vissa rum hade jag inte sett på 30 år.

Vi var nämligen på resa min lillasyster och jag. Träffade släktingar och gamla vänner. Vi möttes av öppna famnen var vi än kom. Reste genom Sverige och Finland. Körde över 2600 km (sista biten åkte jag tåg och buss. Totalt över 300 mil som de skulle ha sagt i Sverige). Sov än hos den ene än hos den andre. Hade stannat flera dagar om tiden räckt till. Men semestern var alldeles för kort. Jag sov på 8 olika ställen. Nytt varje natt.

Vänner är som skor - bäst när man haft dem länge!

Morgon

2009-07-02T14:33:00.000+03:00

Morgon

Ett sömnigt 'god morgon' från sonen vid frukostbordet
Tevattnet kokar, yoghurten är kall
Sömnen försvinner sakta bort som daggen i gräset
Koppen i handen, tanken svävar fritt en stund

Landar där den brukar - värmer, mjukar upp
Nu kan dagen börja. Bil och buss
7 och trekvart, hem igen
Kommer tanken få ett gensvar?

(Nästa vecka - Semester!)

Att vara den man är

2009-06-18T15:08:00.002+03:00

... är inte lätt.
Jag beundrar personer som är så trygga i sig själva att de är precis som de är. De som är det på ett vänligt sätt. Inget försök att vara krypande till lags. I sällskap med sådana livsbejakare känner man sig själv trygg och accepterad. De har den attityden att "Om jag inte duger som jag är för dig, så var utan mig då!" Förlusten, nederlaget drabbar den andre. Dens eget val.

Nyfödda bebisar är sådana - sig själva rätt igenom. Men alltför snart börjar barn säga och göra det som förväntas av dem. Beräknande på något sätt. Det är lite sorgligt. Där är det viktigt att barnens väl och ve står i centrum och inte de vuxnas behov av makt och lydnad. Att den vuxne reflekterar över vilka förväntningar man ställer på barnen.

Midsommaren ska firas ute på holmen med tjocka släkten. Alla fyra generationer från mitt håll... Något jag ser fram emot :)

Flit...

2009-06-10T15:22:00.002+03:00

...är ett ryckigt fenomen hos mig. Lite on-off. Det kan gå långa tider som jag inte gör något nämvärt flitigt. Sen plötsligt hinner jag med tusen och en sak (oftast då något kärt besök är i antågande). Och jag får det gjort! Andra håller på i ett, än med det ena än med det andra. Hoppar från en sak till en annan och är alltid upptagna. Men jag vet inte vem som egentligen får mest gjort...

Nu skulle jag vilja se Dodis - Elis igen!

Porlande

2009-05-08T19:15:00.004+03:00

Det finns en liten porlande glädjekälla som känns inuti. Det beror på flera saker men har sin början i Årets händelse. Det första är förstås Plutten/Prinsen/Lillkillen... Ja, kärt barn har många namn. Han ger flödet ett extra glatt porl.

Sen tänker jag på min äldsta son när jag första gången såg honom hålla sin lille son i famnen. Du skulle ha sett hans ögon! Glädje, lycka, stolthet... Den stunden var inte lilla jag stor nog för mitt hjärta. Det växte! Och jag kunde förstå min son för jag mindes den dagen jag höll honom utanför min kropp för första gången. Obeskrivligt! Den dag han gjorde sig hemmastadd i mina hjärterum. Flyttade in så att säga. Och nu flyttade också hans son in...

En tredje person, min svärdotter, som snart får fira sin första morsdag, gör mig också glad. Hur hon hela graviditetstiden följde med vad som hände inom henne. Hur vacker hon är i sitt moderskap! Hon är som skapt för den uppgiften. Och dagen efter lillens födelse. Hon var trött men lycklig. Såg ut som om hon inte riktigt fattat ännu att den långa väntan var över. Att en ny liten människa fötts fram.

Ni är så fina alla tre!

Ännu en person vill jag nämna; min andra son. Han fyller alltid nära morsdag. Snart. Om några dagar. Jag förknippar honom med leenden och lövsprickning. Han hade det mest kvillrande skratt som liten. Nu är det hans leende som får mig att smälta. Under de få dagar jag var med honom på BB sprack löven ut på en björk som fanns utanför fönstret. Grönt och skirt. Den sommaren blev het!

Nya rum har öppnats...

Sonson

2009-04-28T22:01:00.002+03:00

Tänk, nu är du här. Du lilla parvel. Jag såg dig idag för första gången. Och nu är jag såld...

Jag har alltså blivit farmor till världens sötaste lilla gosse. Mer säger jag inte.

Nåd

2009-04-11T20:37:00.002+03:00

Jag tar några trevande steg framåt. Bestämmer mig och sjunker ner på knä framför honom. Han tar mitt ansikte mellan sina händer. Tittar mig i ögonen, vänligt. Och jag förstår det! Att jag inte behöver kämpa. Behöver inte vara någon annan, inte sätta upp en fasad av präktighet och effektivitet. Det är där han vill ha mig, nära. För Han har redan gjort allt det jag kämpat och slagit huvudet sårigt mot. Han har kämpat, stridit, segrat.
Och han ger det till mig. Gratis... Det kallas Nåd.

Liten vän är stor vän

2009-03-31T20:06:00.002+03:00

Jag har en vän som gör mig glad. Hon var mitt dagbarn en gång för länge sedan. Vi är själsfränder. Hon är som i sången med raderna: "Mother says I was A dancer before I could walk She says I began to sing Long before I could talk" Hon hoppade omkring på en stor studsboll och sjöng "Lilla Olle i skogen". När jag frågade om det var om pappa Olle hon sjöng, tittade hon på mig förnärmat och sa: -" Min pappa han är stor och han är stark!" Och så böjde hon på sin lilla arm och spände sina muskler.
Tyvärr Sannah var vår resa till Österbotten alldeles för kort och för fullspäckad med besök. Jag får ta det en gång då jag mera har tid att träffa dig! Jag blir alltid glad att höra från dig!

Släkten

2009-03-11T18:12:00.005+02:00

Ska och hälsa på släkten i Österbotten på veckoslutet. Bl.a. ska jag träffa min kusin i samma ålder som jag. Hon ska i dagarna nedkomma med en baby. Samma år får hon ett barn och jag ett barnbarn! Samma generation men ändå inte samma...
Min kusin och jag har känt varandra hela livet. Hon har ett alldeles speciellt rum i mig. Det kan gå månader och år mellan kontakterna. Men när det sker är det som om tiden inte alls gått. Det finns alldeles för få sådana personer.

Det är släktingar fråm mammas sida vi ska träffa (mamma, syrran och jag). Bl.a. mammas moster. Bara barnbarnet kommer är vi fem generationer. Inte illa!

Citatet:

Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.

Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.

Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.

Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt.

Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.

Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.

Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.

av Khalil Gibran ur Profeten

Snabbt men avstannande

2009-02-20T09:30:00.002+02:00

När jag var yngre sa de äldre att tiden går så snabbt. Då var sommarloven oändliga. Nästan ett helt liv. Mycket hände. Jag fattade inte riktigt vad de menade.

Nu är jag där. Tiden går snabbt. Men det som stör är att allt paradoxalt nog avstannar. Jag stannar. Styvnar också för den delen. Både fysiskt och mentalt. Hon försvann, flickan som satt uppflugen i en trädklyka med näsan i en bok. Som var först uppe på den högsta stenen i kopjen ute på savannen. Men varifrån kom tanten som nu trycker i soffan med en bok under näsan? Hon som knappt går ut förrän häggen blommar...

Det enda som är konstant är att när man är med vänner går tiden alldeles för snabbt! Då som nu.

Ps. Tiden går dock långsamt i väntan på mitt barnbarn...

Att det ska vara så svårt...

2009-02-10T15:09:00.002+02:00

... att säga det jag verkligen tänker! Jag lindar in orden, använder andra ord eller säger något helt annat än det jag verkligen skulle vilja säga. Inre spärrar? Undrar hur många av mina få vänner jag skulle ha kvar om jag gjorde så?

Kan tiden bli ny?

2009-01-02T08:38:00.000+02:00

Människan är lite konstig som mäter tid. Nu är det år 2009 påstår vi. Undrar vad Guds tid är? Men visst känns det bra om man har koll på när och vad som händer. Vi kan placera in händelser med lite mera ordning i våra minnesarkiv. Men jag tycker också om att leva nu... och nu... och nu. Det blir mera äventyr av att inte veta vad som ska ske.

Förra årskiftet var jag och mina systrar i Serengeti, Tanzania. Den finaste Nyårsdagen på väldigt länge. Jag kommer egentligen inte ihåg några andra nyår sådär speciellt som jag gör med 1.1.2008. Det var visserligen något mera extraordinärt att åka runt i Tanzania, ca 4000 km på en månad, tillsammans med mina två härliga systrar. Det är obeskrivbart. Nu visar termometern på -13,5 grader - då var det minst +23 grader i skuggan.

Det här året ser jag nog fram emot lite extra. Året då mitt första barnbarn ska födas. Det känns bara bättre och bättre. Jag vet att ett nytt rum redan håller på att bildas inom mig, speciellt för mitt barnbarn. Och jag hoppas det inte bara blir ett tomt rum utan att det ska fyllas med personlighet, vänskap och relation. Jag vill naturligtvis bli den bästa av farmödrar... (som en nära vän påstår att jag kommer bli)... så att det kan bildas ett rum för mig hos lill-pysen. Min farmor har/hade en sådan plats. Hon var den bästa av farmödrar - för mig.

GOTT NYTT ÅR 2009!

Jul eller hjul?

2008-12-23T12:55:00.000+02:00

Julen har blivit en karusell. Mer som hjul som snurrar. Det finns så många "Vi brukar..." eller "Så har vi alltid gjort". Tänk att få hoppa av, sätta sig på en bänk och betrakta hur hjulen snurrar iväg tills det blir lugnt och stilla. Som ett tåg som försvinner i fjärran.

Visst finns det mycket ledig tid under julen. Det är bra. Tid som man kan ge sina vänner. Kruxet är att mina vänner inte befinner sig där jag är, eller jag är inte där de är. De finns förstås i mina tankar. Men det är inte samma sak som om de var fysiskt närvarande. Blickar och gester förstärker orden i ett samtal - öppnar nya rum. Det blir mera fylligt... om man kan uttrycka det så.

Samtidigt som jag skriver det här kommer jag och tänka på Khalil Gibrans ord: "Då du skiljs från din vän, sörjer du inte; ty det, som du älskar mest hos honom, blir kanske klarare i hans frånvaro, liksom berget från slätten ter sig klarare för den som skall bestiga det." Det är nog så man ska ta ett avsked...

Jag önskar dig min vän en GOD JUL! Och jag hoppas att vi nästa år kan ses lite mer.

Ett steg närmare?

2008-12-11T14:55:00.000+02:00

Det osynliga barnet blev lite synligare då hon vågade något. Det här är ett sådant litet steg. Inte så mycket det att bita någon i svansen men det att våga. Mina söner klarar sådant här utan att dess mer tänka på om man vågar eller inte. Web 2.0 är deras värld där de rör sig obehindrat, jag trevar.

Kanske ett steg att samtidigt försöka förstå mig själv och att förstå andra. Att blogga är för mig som att öppna dörren in till ett av mina rum jag aldrig förr visat någon. Jag börjar med mina vänner, de som kan se förbi det ofullständiga, det konstgjorda och det oäkta.

Vänner är viktiga. De uppfyller rum avsedda för dem. Som Khalil Gibran (en favoritförfattare) uttrycker det: Din vän är svaret på dina behov. Min vän, jag tillägnar dig den här bloggen. För det är du som gör att nya rum öppnas. Rum inom dig som jag får tillträde till och rum inom mig som öppnas då du ger mig din vänskap. Ska bli spännande att se alla rum!