Snabbt men avstannande

När jag var yngre sa de äldre att tiden går så snabbt. Då var sommarloven oändliga. Nästan ett helt liv. Mycket hände. Jag fattade inte riktigt vad de menade.

Nu är jag där. Tiden går snabbt. Men det som stör är att allt paradoxalt nog avstannar. Jag stannar. Styvnar också för den delen. Både fysiskt och mentalt. Hon försvann, flickan som satt uppflugen i en trädklyka med näsan i en bok. Som var först uppe på den högsta stenen i kopjen ute på savannen. Men varifrån kom tanten som nu trycker i soffan med en bok under näsan? Hon som knappt går ut förrän häggen blommar...

Det enda som är konstant är att när man är med vänner går tiden alldeles för snabbt! Då som nu.

Ps. Tiden går dock långsamt i väntan på mitt barnbarn...

Att det ska vara så svårt...

... att säga det jag verkligen tänker! Jag lindar in orden, använder andra ord eller säger något helt annat än det jag verkligen skulle vilja säga. Inre spärrar? Undrar hur många av mina få vänner jag skulle ha kvar om jag gjorde så?