Jul...

Mmm... jul tänker jag nu när julafton är över. Jag tänkte aldrig på hur jobbigt det var för mamma då julen kom. Nu vet jag bättre. Allt SKA vara färdigt, finnas, vara framdukat då firandet börjar. Det är faktiskt ett jobb bakom allt.
Nu har jag visserligen prutat mycket på vad som ska göras, gjort det enklare för mig. Sen har jag ju vuxna barn, så om de är hemma får de finna sig i att rycka in nu och då. Men ändå finns det en press på att allt ska funka... Lite lessen blir man då förvånade ögonbryn höjs då jag säger att jag inte hinner åka omkring med paket och blommor. Det överlåter jag åt dem tycker att de hinner. Lite synd att orsaken till varför vi firar så ofta kommer i skymundan...

För två år sedan firade jag och mina systrar en mycket avstressande jul (kanske inte storsyrran tycker det). Långt borta från supermarkets och tingeltangel. I mitt barndomsland Tanzania i ljusaste Afrika. Har aldrig förstått då folk pratar om mörkaste Afrika. Vad är det här då? I Norden??? Mörkaste Norden borde det heta. Men det var den mest avstressade julen jag varit med om att fira i mitt vuxna liv! En grön jul med ett stilla regn... Mmm...

Nu hoppas jag att mina vänner kunnat fira en lugn Jul. Och att ingen behövt känna sig ensam...

Lunka på...

... Vi har långan väg att gå.

Hösten gör mig konstig. Jag saktar in och faller i en lunk. Vakna, jobb, hemsysslor, sova. Och väldigt lite händer som ruckar på rutinen. Men det är ett sätt att ta sig genom den mörka tiden. Längst där inne finns hoppet om en ljusare tid, en förändring, något nytt. Kanske det är mera en längtan men ändå...

En annan lång väg är den att lära sig hur andra tänker. Särskilt de man umgås med varje dag. Jag kan aldrig ta för givet att jag nu känner en person till fullo. Plötsligt kan en ny sida visa sig som jag kan bli totalt överraskad av. Ibland förvånande. Ibland sårande. Ibland positivt överraskande. Som att komma in i ett nytt rum man inte visste fanns där.

Eller kanske som att lägga ut nät...:

Tiden...

Att få perspektiv på tillvaron kräver att en viss tid har gått...

Ge mig tålamod! Nu!

Hoppas också klokheten infinner sig med tiden. Och insikten i hur människan fungerar.

Det gör ont att stänga rum.

Africa...

Man har hittat många urgamla ben på den stora kontinenten Afrika. Det anses vara vårt urhem.
Mitt urhem ligger också där. På riktigt. Det var där jag för första gången såg dagens ljus. Ja, egentligen var det natt när jag föddes, lite över ett...

Den afrikanska natthimlen är inte fy skam. Där är stjärnorna så nära att man tycker man kan röra vid dom. Och om det därtill är en sådan natt då lysflugorna cirklar runt med sina små signaleldar så tror man att man flyger i rymden. Stjärnor överallt!

Stjärnor ja... För två veckoslut sedan träffade jag ca 50 av mina svenskafrikanska skolkompisar. Vänner är som stjärnor. Det som skymmer är att tiden tog slut alldeles för snabbt. Farväl är fortfarande ett jobbigt ord! Och vissa vänner kanske jag inte ser eller har kontakt med mera...

Men Afrika och då särskilt Tanzania finns alltid i våra hjärtan! Den största gemensamma nämnaren.

Kolla in en häftig version av Totos 'Africa'.

Tomt!

Ibland saknar jag mina vänner så att det gör ont! Rummen ekar tomt inuti.
Allt blir tomt och trist. Jag avskyr avsked. Du vet, känslan av att vilja hålla kvar den andre för att man vet att nu ser och hör man inte av varandra på oändligt länge...

Khalil Gibran säger visserligen om vänskap att: "Då du skiljs från din vän, sörjer du inte; ty det, som du älskar mest hos honom, blir kanske klarare i hans frånvaro, liksom berget från slätten ter sig klarare för den som skall bestiga det." Men det är inte alltid så...

Hoppas dysterheten inte håller i sig. Senast om ca två veckor borde det vända - då träffar jag 50 vänner från mina tidigaste år...

Fina gamla rum

Oj vad många fina gamla rum jag besökt de senaste dagarna! Vissa rum hade jag inte sett på 30 år.

Vi var nämligen på resa min lillasyster och jag. Träffade släktingar och gamla vänner. Vi möttes av öppna famnen var vi än kom. Reste genom Sverige och Finland. Körde över 2600 km (sista biten åkte jag tåg och buss. Totalt över 300 mil som de skulle ha sagt i Sverige). Sov än hos den ene än hos den andre. Hade stannat flera dagar om tiden räckt till. Men semestern var alldeles för kort. Jag sov på 8 olika ställen. Nytt varje natt.

Vänner är som skor - bäst när man haft dem länge!

Morgon

Morgon

Ett sömnigt 'god morgon' från sonen vid frukostbordet
Tevattnet kokar, yoghurten är kall
Sömnen försvinner sakta bort som daggen i gräset
Koppen i handen, tanken svävar fritt en stund

Landar där den brukar - värmer, mjukar upp
Nu kan dagen börja. Bil och buss
7 och trekvart, hem igen
Kommer tanken få ett gensvar?


(Nästa vecka - Semester!)

Att vara den man är

... är inte lätt.
Jag beundrar personer som är så trygga i sig själva att de är precis som de är. De som är det på ett vänligt sätt. Inget försök att vara krypande till lags. I sällskap med sådana livsbejakare känner man sig själv trygg och accepterad. De har den attityden att "Om jag inte duger som jag är för dig, så var utan mig då!" Förlusten, nederlaget drabbar den andre. Dens eget val.

Nyfödda bebisar är sådana - sig själva rätt igenom. Men alltför snart börjar barn säga och göra det som förväntas av dem. Beräknande på något sätt. Det är lite sorgligt. Där är det viktigt att barnens väl och ve står i centrum och inte de vuxnas behov av makt och lydnad. Att den vuxne reflekterar över vilka förväntningar man ställer på barnen.

Midsommaren ska firas ute på holmen med tjocka släkten. Alla fyra generationer från mitt håll... Något jag ser fram emot :)

Flit...

...är ett ryckigt fenomen hos mig. Lite on-off. Det kan gå långa tider som jag inte gör något nämvärt flitigt. Sen plötsligt hinner jag med tusen och en sak (oftast då något kärt besök är i antågande). Och jag får det gjort! Andra håller på i ett, än med det ena än med det andra. Hoppar från en sak till en annan och är alltid upptagna. Men jag vet inte vem som egentligen får mest gjort...

Nu skulle jag vilja se Dodis - Elis igen!

Porlande

Det finns en liten porlande glädjekälla som känns inuti. Det beror på flera saker men har sin början i Årets händelse. Det första är förstås Plutten/Prinsen/Lillkillen... Ja, kärt barn har många namn. Han ger flödet ett extra glatt porl.

Sen tänker jag på min äldsta son när jag första gången såg honom hålla sin lille son i famnen. Du skulle ha sett hans ögon! Glädje, lycka, stolthet... Den stunden var inte lilla jag stor nog för mitt hjärta. Det växte! Och jag kunde förstå min son för jag mindes den dagen jag höll honom utanför min kropp för första gången. Obeskrivligt! Den dag han gjorde sig hemmastadd i mina hjärterum. Flyttade in så att säga. Och nu flyttade också hans son in...

En tredje person, min svärdotter, som snart får fira sin första morsdag, gör mig också glad. Hur hon hela graviditetstiden följde med vad som hände inom henne. Hur vacker hon är i sitt moderskap! Hon är som skapt för den uppgiften. Och dagen efter lillens födelse. Hon var trött men lycklig. Såg ut som om hon inte riktigt fattat ännu att den långa väntan var över. Att en ny liten människa fötts fram.

Ni är så fina alla tre!

Ännu en person vill jag nämna; min andra son. Han fyller alltid nära morsdag. Snart. Om några dagar. Jag förknippar honom med leenden och lövsprickning. Han hade det mest kvillrande skratt som liten. Nu är det hans leende som får mig att smälta. Under de få dagar jag var med honom på BB sprack löven ut på en björk som fanns utanför fönstret. Grönt och skirt. Den sommaren blev het!

Nya rum har öppnats...

Sonson

Tänk, nu är du här. Du lilla parvel. Jag såg dig idag för första gången. Och nu är jag såld...

Jag har alltså blivit farmor till världens sötaste lilla gosse. Mer säger jag inte.

Nåd

Jag tar några trevande steg framåt. Bestämmer mig och sjunker ner på knä framför honom. Han tar mitt ansikte mellan sina händer. Tittar mig i ögonen, vänligt. Och jag förstår det! Att jag inte behöver kämpa. Behöver inte vara någon annan, inte sätta upp en fasad av präktighet och effektivitet. Det är där han vill ha mig, nära. För Han har redan gjort allt det jag kämpat och slagit huvudet sårigt mot. Han har kämpat, stridit, segrat.
Och han ger det till mig. Gratis... Det kallas Nåd.

Liten vän är stor vän

Jag har en vän som gör mig glad. Hon var mitt dagbarn en gång för länge sedan. Vi är själsfränder. Hon är som i sången med raderna: "Mother says I was A dancer before I could walk She says I began to sing Long before I could talk" Hon hoppade omkring på en stor studsboll och sjöng "Lilla Olle i skogen". När jag frågade om det var om pappa Olle hon sjöng, tittade hon på mig förnärmat och sa: -" Min pappa han är stor och han är stark!" Och så böjde hon på sin lilla arm och spände sina muskler.
Tyvärr Sannah var vår resa till Österbotten alldeles för kort och för fullspäckad med besök. Jag får ta det en gång då jag mera har tid att träffa dig! Jag blir alltid glad att höra från dig!

Släkten

Ska och hälsa på släkten i Österbotten på veckoslutet. Bl.a. ska jag träffa min kusin i samma ålder som jag. Hon ska i dagarna nedkomma med en baby. Samma år får hon ett barn och jag ett barnbarn! Samma generation men ändå inte samma...
Min kusin och jag har känt varandra hela livet. Hon har ett alldeles speciellt rum i mig. Det kan gå månader och år mellan kontakterna. Men när det sker är det som om tiden inte alls gått. Det finns alldeles för få sådana personer.

Det är släktingar fråm mammas sida vi ska träffa (mamma, syrran och jag). Bl.a. mammas moster. Bara barnbarnet kommer är vi fem generationer. Inte illa!

Citatet:

Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.

Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.

Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.

Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt.

Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.

Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.

Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.

av Khalil Gibran ur Profeten

Snabbt men avstannande

När jag var yngre sa de äldre att tiden går så snabbt. Då var sommarloven oändliga. Nästan ett helt liv. Mycket hände. Jag fattade inte riktigt vad de menade.

Nu är jag där. Tiden går snabbt. Men det som stör är att allt paradoxalt nog avstannar. Jag stannar. Styvnar också för den delen. Både fysiskt och mentalt. Hon försvann, flickan som satt uppflugen i en trädklyka med näsan i en bok. Som var först uppe på den högsta stenen i kopjen ute på savannen. Men varifrån kom tanten som nu trycker i soffan med en bok under näsan? Hon som knappt går ut förrän häggen blommar...

Det enda som är konstant är att när man är med vänner går tiden alldeles för snabbt! Då som nu.

Ps. Tiden går dock långsamt i väntan på mitt barnbarn...

Att det ska vara så svårt...

... att säga det jag verkligen tänker! Jag lindar in orden, använder andra ord eller säger något helt annat än det jag verkligen skulle vilja säga. Inre spärrar? Undrar hur många av mina få vänner jag skulle ha kvar om jag gjorde så?

Kan tiden bli ny?

Människan är lite konstig som mäter tid. Nu är det år 2009 påstår vi. Undrar vad Guds tid är? Men visst känns det bra om man har koll på när och vad som händer. Vi kan placera in händelser med lite mera ordning i våra minnesarkiv. Men jag tycker också om att leva nu... och nu... och nu. Det blir mera äventyr av att inte veta vad som ska ske.

Förra årskiftet var jag och mina systrar i Serengeti, Tanzania. Den finaste Nyårsdagen på väldigt länge. Jag kommer egentligen inte ihåg några andra nyår sådär speciellt som jag gör med 1.1.2008. Det var visserligen något mera extraordinärt att åka runt i Tanzania, ca 4000 km på en månad, tillsammans med mina två härliga systrar. Det är obeskrivbart. Nu visar termometern på -13,5 grader - då var det minst +23 grader i skuggan.

Det här året ser jag nog fram emot lite extra. Året då mitt första barnbarn ska födas. Det känns bara bättre och bättre. Jag vet att ett nytt rum redan håller på att bildas inom mig, speciellt för mitt barnbarn. Och jag hoppas det inte bara blir ett tomt rum utan att det ska fyllas med personlighet, vänskap och relation. Jag vill naturligtvis bli den bästa av farmödrar... (som en nära vän påstår att jag kommer bli)... så att det kan bildas ett rum för mig hos lill-pysen. Min farmor har/hade en sådan plats. Hon var den bästa av farmödrar - för mig.

GOTT NYTT ÅR 2009!