Ibland saknar jag mina vänner så att det gör ont! Rummen ekar tomt inuti.
Allt blir tomt och trist. Jag avskyr avsked. Du vet, känslan av att vilja hålla kvar den andre för att man vet att nu ser och hör man inte av varandra på oändligt länge...
Khalil Gibran säger visserligen om vänskap att: "Då du skiljs från din vän, sörjer du inte; ty det, som du älskar mest hos honom, blir kanske klarare i hans frånvaro, liksom berget från slätten ter sig klarare för den som skall bestiga det." Men det är inte alltid så...
Hoppas dysterheten inte håller i sig. Senast om ca två veckor borde det vända - då träffar jag 50 vänner från mina tidigaste år...
