Att vara den man är

... är inte lätt.
Jag beundrar personer som är så trygga i sig själva att de är precis som de är. De som är det på ett vänligt sätt. Inget försök att vara krypande till lags. I sällskap med sådana livsbejakare känner man sig själv trygg och accepterad. De har den attityden att "Om jag inte duger som jag är för dig, så var utan mig då!" Förlusten, nederlaget drabbar den andre. Dens eget val.

Nyfödda bebisar är sådana - sig själva rätt igenom. Men alltför snart börjar barn säga och göra det som förväntas av dem. Beräknande på något sätt. Det är lite sorgligt. Där är det viktigt att barnens väl och ve står i centrum och inte de vuxnas behov av makt och lydnad. Att den vuxne reflekterar över vilka förväntningar man ställer på barnen.

Midsommaren ska firas ute på holmen med tjocka släkten. Alla fyra generationer från mitt håll... Något jag ser fram emot :)

Flit...

...är ett ryckigt fenomen hos mig. Lite on-off. Det kan gå långa tider som jag inte gör något nämvärt flitigt. Sen plötsligt hinner jag med tusen och en sak (oftast då något kärt besök är i antågande). Och jag får det gjort! Andra håller på i ett, än med det ena än med det andra. Hoppar från en sak till en annan och är alltid upptagna. Men jag vet inte vem som egentligen får mest gjort...

Nu skulle jag vilja se Dodis - Elis igen!