Sköna som ingådda skor

Det är vänner som man kan träffa efter ett år, efter flera år eller till och med efter 30 år och ändå kunna ta upp tråden. Kliva in i skorna som känns igen. Som man tidigare stigit i. Och med en skrattvirvel känna igen sättet och egenheterna den personen har. Igenkännandets skratt. Man går som i ingådda skor - nästan som på moln...Varför har just jag begåvats med sådana vänner? Ingen som vet... Men de är sköna!

Efter ett sådant möte badar själen i en varm tjärn av mjuk glädje. Rentav kärlek. Och rynkorna har djupnat - skrattrynkorna :)

Ofattbat! Om Glädje men mest om Sorg.

I blomman av sin ungdom. Knoppande kvinna. Livet utslocknat.

"Khalil Gibran: Om glädje och sorg

Sedan sa en kvinna till honom:. "Tala till oss om Glädje och Sorg."
Och han svarade:
Er glädje är er sorg utan mask.
Samma källa, från vilken ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.
Och hur kan det vara annorlunda?
Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.
Är inte den bägare, som innehåller ert vin, just den bägare som brändes i krukmakarens ugn?
Är inte den luta, som lugnar er ande, samma stycke trä som urholkades med knivar?
Då ni är lyckliga, skåda djupt in i era hjärtan och ni ska finna att endast det, som berett er sorg, nu ger er glädje.
Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta, och ni ska se att ni i verkligheten gråter över det, som en gång skänkte er glädje.
Några av er säger: "Glädjen är större än sorgen", och andra säger: "Nej, sorgen är större."
Men jag säger er, att de är oskiljaktiga.
Tillsammans kommer de, och när den ene sitter ensam med er vid bordet, kom då ihåg, att den andre sover
i er säng.
I sanning, ni är som en våg mellan er sorg och er glädje. Endast då vågskålarna är tomma, är ni stilla och i jämvikt. När Skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver, måste er glädje eller er sorg, antingen stiga eller falla."

Jag hoppas att Annasarahs familj och vänner åter ska få sina skålar fyllda av glädje. Och de kommer rymma mycket så bottenlös som sorgen just nu är.

Vila i frid Annasarah, 15 år!

Sol ute?

Ibland kommer längtan efter solsken över mig. Jag vill ha en varm sol! Inte isande vintersol. Bara en sådan sol som vänligt värmer dagen. Så att man under blå timmen kan vandra antingen barfota på en sandstrand hand i hand med en vän eller gå en promenad i en park eller någon annanstans - utan att frysa! Jag avskyr den där känslan av att axelmusklerna drar ihop sig och huden knottrar sig.

Vi gjorde en tripp till en plats som borde ha sol. Visst fick vi det, men också vind, åska, regn, kornsnö(!), havsbris, palmsus, blomdoft, ja egentligen hela skalan av väder. Inget extrem väder ändå. Det var skönt en vecka. Men jag saknade ändå den där vänliga solen... Bara en kväll var riktigt skön.

Det bästa med solen är den sköna skuggan den skapar, var det någon som sa.

Bilden gläder en trädkramare som jag. Det är en magnifik gammal herre som ståtar i Botaniska trädgården.

Support

Ett litet "hum" eller ett höjt ögonbryn kan omintetgöra de finaste planer. Undrar hur många storverk som blivit förstörda på det sättet? Det värsta är att det är de närmaste vännerna som kan åstadkomma förödelsen. Inte bryr man sig om vad någon okänd tycker och tänker om ens tankar. Men den som står en nära har stor makt över ens tankar och drömmar.

Däremot kan och vågar jag mycket då en vän står vid min sida och ger support. Stöder.

...det finns ingen lycka som går upp mot glädjen att finna ett hjärta
som förstår. Citat: Victor Robinson

Tomma rum?

Min svärmor har tagit avsked från jordelivet. Först kändes det mycket tomt i de rum som är hennes inom mig. Ekande tomt. Men efter några dagar upptäckte jag att de började fyllas av henne igen. Men nu i formen av minnen och anekdoter. Det är nog så att om en människa skapat ett rum i en annan så kan de rummen varken försvinna eller tömmas - bara omvandlas på innehåll.

Även verkningarna av ens liv finns kvar. Patriark Pavle uttryckte det så här:
”När en människa föds, gläder sig hela världen, bara hon själv gråter. Men hon behöver leva så att, när hon dör, hela världen gråter, medan hon själv gläder sig”

Farväl Märta. På återseende!

Apelsiner och berg

Det kändes fint att gå genom terassodlingar av apelsin och oliv. Någonstans mellan himmel och hav. Tidlöst. Vissa odlingar har funnits kanske 1000 år. Tänker att det gått åt mycken möda och svett för att få till det.
Just då ansade man de knotiga olivträden. Grenarna brändes och röken ringlade sig över bergssluttningarna. Nu användes motorsågar men resultatet var det samma.

Apelsinerna var/är ändå mina favoriter. Glädje. Återseendets glädje. Gula och soliga. Man blir glad att se sådant.

Vardagens stress försvann och jag kände att jag verkligen levde inte bara existerade. Att det finns rum för den lilla människan både i världsalltet och i hjärtats rum...

Vitt, är det vitsen?

Nu har alla vinterälskare fått århundradets vinter. Hoppas alla ni är nöjda.
Mina afrikanska celler har frusit till is och jag undrar om de överlevt. Det måste de ha gjort för längtan efter sol och värme växer sig allt starkare. Zoombie-fasen lär väl pågå ända fram tills häggen blommar.
Drömde om min barndoms by. Hur jag springer på tunna ben längs stigen mot min kompis' hydda. Det är varmt och valsfågeln hörs... Vaknar och undrar varför jag inte bara bryter upp från kalla Norden och drar söderut. Men det är bara en tanke tyvärr. 'Tanken är en av luftens fåglar, och i en bur av ord kan den nog fälla ut vingarna men icke flyga'. (Khalil Gibran)

Kanske alla tankar begravts i den vita snön?