På begäran...

Har rest mycket sedan senaste inlägget.

I januari reste jag och fyra väninnor till Saltzburg. Vi firade en vän som blev ett halvt sekel. Låter det mycket? Tänk dig att åren ryms i ett glas. Totalt ryms 100 år. Vad är då glaset vid 50? Halvfullt eller halvtomt? Sak samma! Det var iaf en trevlig resa. Då bejakade jag också min manliga sida... - Jag gillar inte shopping! Fann mig själv i en pappasoffa bläddrandes i en biltidning medan de andra shoppade loss. Mina uppköp tog max 5 minuter, de andras minst tre dagar!

Nästa resa gick till Malta med min livskamrat. Ingen shopping. Mera bussåkning (inte de gula bussarna som lär ha funnits där för något år sedan), vandring och fotograferande stod på programmet. Dessutom var vi båda lite krassliga så det blev en lugn vistelse på riddarnas ö. Där varje byggnadssten verkade bära på en tusenårig historia, St. Paul hade stor plats. Karg natur och inga fåglar för de skjuts i lönndom.
Åk lite senare än mitten av mars. Det kändes ganska kyligt där då. Europas sydspets...Tja, man kan ju fråga sig.

Till sist var jag och en väninna på en rundresa i Andalusien. Har aldrig varit på en "ordnad" resa med guide förut. En studie i karaktärer kan man kalla det. Lika intressanta var nästan medresenärerna som själva resan. Men vi fick se mycket under de sju intensiva dagar vi var där.
Det här hände under påskveckan så vi fick se hur man firar påsk i Andalusien. Påskprosessionerna är något jag kommer minnas varje påsk. Det började på Palmsöndagen då folk ogenerat gick omkring med en palmkvist, en olivkvist eller någon kvist som hade gröna blad i sina händer. (Dem såg jag senare under veckan fastsatta på husen.) Där fanns det inga gula kycklingar eller påskharar som skuttade omkring. Nej påskens avskalade budskap åskådliggjorde man med hjälp av alla sinnen.
På måndag var vi i Córdoba där vi lyckades få se två olika påskprossesioner. Det går till så att först i tåget går en man klädd i lång kåpa och en slags struthatt, typ stjärngossemodell, och bär ett kors. Hatten är vid första anblick lite skrämmande då den påminner om den som en viss rasistisk grupp i Staterna kan ha. Endast ögonen kan skönjas i hålen klippta på rätt ställe. Förklaringen till det täckta ansiktet symboliserar att man skäms för synder man begått och att Kristus därför lider. Då vill man inte visa sitt ansikte.

Nåväl, efter första "strutgubben" kom en mängd likadana som bar långa, tjocka stearinljus i handen. Barnen kilade in och ut mellan dessa och bad om stearin som de fick droppat på en folieboll med en pinne fäst i. Den som samlat mest stearin vann! Se bilden. Gissa hur gatorna såg ut efter det! Och sen när bilarna fick köra lät det som i en Bond-film fastän bilarna luskörde.

Sen kom barn och några hade rökelsekar som de svängde fram och tillbaka. Sen kom det viktigaste som kunde vara statyer som föreställde på Jesus inför Pilatus, Jesus och Judas, Jesus blir piskad, Maria som gråter, Maria som har Jesu döda kropp i famnen. De stod på stora plattformar som vägde runt 2000 kg och som krävde minst 40 bärare som gick inne i ställningen. De syntes inte. Bärarna alltså. Undrar hur lätt det var att andas därinne...? Och lukten...? Att vända i gatkorsningarna tog flera minuter och belönades med applåder. Ibland, ganska ofta faktiskt, stannade tåget och då ställdes plattformen ner och bärarna blev avbytta. De hade en speciell bärarduk som gav stöd mot nacken då de bar. (Se bild längst ner)


Efter plattformen kom musikanterna vars bläckblåsare spelade sorgsna melodier och trummslagare slog takten för de som bar.

Sen kom en strutgubbe till, etc. Samma sak varje kväll, hela påskveckan. Tåg efter tåg.Vi såg det i flera städer. Många hade tagit ledigt för det. Man ur huset. En dag hamnade vi på fel sida gatan så vi började fasa för att bli tvugna att stå där hela natten innan vi kunde gå till hotellet. En lucka mellan tågen räddade oss. Pauser kan vara bra. Prosessionerna lär ha hållit på till tre på natten. Men ack vilken gråt de dagar det regnade. Vissa av statyerna var från 1700-talet, så man förstår att det inte fick regna på dem. Plattformarna var ofta dekorerade med riktiga blommor som en matta. Blåa irisar och röda nejlikor lär vara riktiga påskblommor.

Sköna som ingådda skor

Det är vänner som man kan träffa efter ett år, efter flera år eller till och med efter 30 år och ändå kunna ta upp tråden. Kliva in i skorna som känns igen. Som man tidigare stigit i. Och med en skrattvirvel känna igen sättet och egenheterna den personen har. Igenkännandets skratt. Man går som i ingådda skor - nästan som på moln...Varför har just jag begåvats med sådana vänner? Ingen som vet... Men de är sköna!

Efter ett sådant möte badar själen i en varm tjärn av mjuk glädje. Rentav kärlek. Och rynkorna har djupnat - skrattrynkorna :)

Ofattbat! Om Glädje men mest om Sorg.

I blomman av sin ungdom. Knoppande kvinna. Livet utslocknat.

"Khalil Gibran: Om glädje och sorg

Sedan sa en kvinna till honom:. "Tala till oss om Glädje och Sorg."
Och han svarade:
Er glädje är er sorg utan mask.
Samma källa, från vilken ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.
Och hur kan det vara annorlunda?
Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.
Är inte den bägare, som innehåller ert vin, just den bägare som brändes i krukmakarens ugn?
Är inte den luta, som lugnar er ande, samma stycke trä som urholkades med knivar?
Då ni är lyckliga, skåda djupt in i era hjärtan och ni ska finna att endast det, som berett er sorg, nu ger er glädje.
Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta, och ni ska se att ni i verkligheten gråter över det, som en gång skänkte er glädje.
Några av er säger: "Glädjen är större än sorgen", och andra säger: "Nej, sorgen är större."
Men jag säger er, att de är oskiljaktiga.
Tillsammans kommer de, och när den ene sitter ensam med er vid bordet, kom då ihåg, att den andre sover
i er säng.
I sanning, ni är som en våg mellan er sorg och er glädje. Endast då vågskålarna är tomma, är ni stilla och i jämvikt. När Skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver, måste er glädje eller er sorg, antingen stiga eller falla."

Jag hoppas att Annasarahs familj och vänner åter ska få sina skålar fyllda av glädje. Och de kommer rymma mycket så bottenlös som sorgen just nu är.

Vila i frid Annasarah, 15 år!

Sol ute?

Ibland kommer längtan efter solsken över mig. Jag vill ha en varm sol! Inte isande vintersol. Bara en sådan sol som vänligt värmer dagen. Så att man under blå timmen kan vandra antingen barfota på en sandstrand hand i hand med en vän eller gå en promenad i en park eller någon annanstans - utan att frysa! Jag avskyr den där känslan av att axelmusklerna drar ihop sig och huden knottrar sig.

Vi gjorde en tripp till en plats som borde ha sol. Visst fick vi det, men också vind, åska, regn, kornsnö(!), havsbris, palmsus, blomdoft, ja egentligen hela skalan av väder. Inget extrem väder ändå. Det var skönt en vecka. Men jag saknade ändå den där vänliga solen... Bara en kväll var riktigt skön.

Det bästa med solen är den sköna skuggan den skapar, var det någon som sa.

Bilden gläder en trädkramare som jag. Det är en magnifik gammal herre som ståtar i Botaniska trädgården.

Support

Ett litet "hum" eller ett höjt ögonbryn kan omintetgöra de finaste planer. Undrar hur många storverk som blivit förstörda på det sättet? Det värsta är att det är de närmaste vännerna som kan åstadkomma förödelsen. Inte bryr man sig om vad någon okänd tycker och tänker om ens tankar. Men den som står en nära har stor makt över ens tankar och drömmar.

Däremot kan och vågar jag mycket då en vän står vid min sida och ger support. Stöder.

...det finns ingen lycka som går upp mot glädjen att finna ett hjärta
som förstår. Citat: Victor Robinson

Tomma rum?

Min svärmor har tagit avsked från jordelivet. Först kändes det mycket tomt i de rum som är hennes inom mig. Ekande tomt. Men efter några dagar upptäckte jag att de började fyllas av henne igen. Men nu i formen av minnen och anekdoter. Det är nog så att om en människa skapat ett rum i en annan så kan de rummen varken försvinna eller tömmas - bara omvandlas på innehåll.

Även verkningarna av ens liv finns kvar. Patriark Pavle uttryckte det så här:
”När en människa föds, gläder sig hela världen, bara hon själv gråter. Men hon behöver leva så att, när hon dör, hela världen gråter, medan hon själv gläder sig”

Farväl Märta. På återseende!

Apelsiner och berg

Det kändes fint att gå genom terassodlingar av apelsin och oliv. Någonstans mellan himmel och hav. Tidlöst. Vissa odlingar har funnits kanske 1000 år. Tänker att det gått åt mycken möda och svett för att få till det.
Just då ansade man de knotiga olivträden. Grenarna brändes och röken ringlade sig över bergssluttningarna. Nu användes motorsågar men resultatet var det samma.

Apelsinerna var/är ändå mina favoriter. Glädje. Återseendets glädje. Gula och soliga. Man blir glad att se sådant.

Vardagens stress försvann och jag kände att jag verkligen levde inte bara existerade. Att det finns rum för den lilla människan både i världsalltet och i hjärtats rum...