Support

Ett litet "hum" eller ett höjt ögonbryn kan omintetgöra de finaste planer. Undrar hur många storverk som blivit förstörda på det sättet? Det värsta är att det är de närmaste vännerna som kan åstadkomma förödelsen. Inte bryr man sig om vad någon okänd tycker och tänker om ens tankar. Men den som står en nära har stor makt över ens tankar och drömmar.

Däremot kan och vågar jag mycket då en vän står vid min sida och ger support. Stöder.

...det finns ingen lycka som går upp mot glädjen att finna ett hjärta
som förstår. Citat: Victor Robinson

Tomma rum?

Min svärmor har tagit avsked från jordelivet. Först kändes det mycket tomt i de rum som är hennes inom mig. Ekande tomt. Men efter några dagar upptäckte jag att de började fyllas av henne igen. Men nu i formen av minnen och anekdoter. Det är nog så att om en människa skapat ett rum i en annan så kan de rummen varken försvinna eller tömmas - bara omvandlas på innehåll.

Även verkningarna av ens liv finns kvar. Patriark Pavle uttryckte det så här:
”När en människa föds, gläder sig hela världen, bara hon själv gråter. Men hon behöver leva så att, när hon dör, hela världen gråter, medan hon själv gläder sig”

Farväl Märta. På återseende!

Apelsiner och berg

Det kändes fint att gå genom terassodlingar av apelsin och oliv. Någonstans mellan himmel och hav. Tidlöst. Vissa odlingar har funnits kanske 1000 år. Tänker att det gått åt mycken möda och svett för att få till det.
Just då ansade man de knotiga olivträden. Grenarna brändes och röken ringlade sig över bergssluttningarna. Nu användes motorsågar men resultatet var det samma.

Apelsinerna var/är ändå mina favoriter. Glädje. Återseendets glädje. Gula och soliga. Man blir glad att se sådant.

Vardagens stress försvann och jag kände att jag verkligen levde inte bara existerade. Att det finns rum för den lilla människan både i världsalltet och i hjärtats rum...

Vitt, är det vitsen?

Nu har alla vinterälskare fått århundradets vinter. Hoppas alla ni är nöjda.
Mina afrikanska celler har frusit till is och jag undrar om de överlevt. Det måste de ha gjort för längtan efter sol och värme växer sig allt starkare. Zoombie-fasen lär väl pågå ända fram tills häggen blommar.
Drömde om min barndoms by. Hur jag springer på tunna ben längs stigen mot min kompis' hydda. Det är varmt och valsfågeln hörs... Vaknar och undrar varför jag inte bara bryter upp från kalla Norden och drar söderut. Men det är bara en tanke tyvärr. 'Tanken är en av luftens fåglar, och i en bur av ord kan den nog fälla ut vingarna men icke flyga'. (Khalil Gibran)

Kanske alla tankar begravts i den vita snön?