Hösten gör mig konstig. Jag saktar in och faller i en lunk. Vakna, jobb, hemsysslor, sova. Och väldigt lite händer som ruckar på rutinen. Men det är ett sätt att ta sig genom den mörka tiden. Längst där inne finns hoppet om en ljusare tid, en förändring, något nytt. Kanske det är mera en längtan men ändå...
En annan lång väg är den att lära sig hur andra tänker. Särskilt de man umgås med varje dag. Jag kan aldrig ta för givet att jag nu känner en person till fullo. Plötsligt kan en ny sida visa sig som jag kan bli totalt överraskad av. Ibland förvånande. Ibland sårande. Ibland positivt överraskande. Som att komma in i ett nytt rum man inte visste fanns där.
Eller kanske som att lägga ut nät...:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar