Nåd

Jag tar några trevande steg framåt. Bestämmer mig och sjunker ner på knä framför honom. Han tar mitt ansikte mellan sina händer. Tittar mig i ögonen, vänligt. Och jag förstår det! Att jag inte behöver kämpa. Behöver inte vara någon annan, inte sätta upp en fasad av präktighet och effektivitet. Det är där han vill ha mig, nära. För Han har redan gjort allt det jag kämpat och slagit huvudet sårigt mot. Han har kämpat, stridit, segrat.
Och han ger det till mig. Gratis... Det kallas Nåd.