Det osynliga barnet blev lite synligare då hon vågade något. Det här är ett sådant litet steg. Inte så mycket det att bita någon i svansen men det att våga. Mina söner klarar sådant här utan att dess mer tänka på om man vågar eller inte. Web 2.0 är deras värld där de rör sig obehindrat, jag trevar.
Kanske ett steg att samtidigt försöka förstå mig själv och att förstå andra. Att blogga är för mig som att öppna dörren in till ett av mina rum jag aldrig förr visat någon. Jag börjar med mina vänner, de som kan se förbi det ofullständiga, det konstgjorda och det oäkta.
Vänner är viktiga. De uppfyller rum avsedda för dem. Som Khalil Gibran (en favoritförfattare) uttrycker det: Din vän är svaret på dina behov. Min vän, jag tillägnar dig den här bloggen. För det är du som gör att nya rum öppnas. Rum inom dig som jag får tillträde till och rum inom mig som öppnas då du ger mig din vänskap. Ska bli spännande att se alla rum!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar